TheLifeofTurner

Idag tänkte jag som jag tänker varje helg att ta på mig skidorna och ut å ta en sväng i det fina vädret eftersom solen lyste. Började skida iväg mot sagatun hållet och det gick hyffsat bra. Kände mig helt okey och hunden drog si sådär som hon brukar. När ja kommit cirka 3km bort vänder jag mig om och kikar upp mot himlen, näe va äre jag ser? Det är ju för fasen helt mörkt bakom mig. Men jag tänkte att tänk på nuet, solen lyser, nu är det fint. Kom ännu längre bort, kanske en 5km då jag släpper lös hunden eftersom det är världens finaste myr där, lång å fin, så hon får springa lite. Men hon blir så fantastiskt glad att när jag skatar mig fram så springer hon på sidan å som hoppar upp å ner å vill äta på min stav. Rätt som det är så kliver hon på min skida så jag störtar ner på magen skrattandes. SHIT, va fasen hände? Å det första man gör är ju såklart å kika sig runt om någon såg....vem fasen kunde sett det där, när man är ensam ute på en stor fet myr? :) Haha! Kliver upp och tänker att om jag har ont får jag känna efter när ja kommer hem, så fortsätter framåt och vips så börjar det tok snöa....vad hände? (vädret kom ikapp)! Fortsätter skida eftersom jag har sagt att ja ska åka en och en halv timme, men efter en timme ungfär börjar ja tänka att om det börjar snöa ännu mer så hittar ja ju inte hem, jag och mitt ur usla lokalsinne. Så vänder om å skidar hem i snöstormen. När jag har cirka 3km kvar till bilen så börjar min kraft att totalt ta slut. Det har dessutom slutat snöa och solen börjar skina lite nu å då. Väl framme vid bilen efter en kämpig stund så skiner solen som bara den. Rackarns att det skulle börja snöa, annars hade jag kommit en bra bit idag och fått ringa efter hjälp påvägen hem eftersom jag garanterat inte hade orkat.

Väl hemma så tar jag mig en varm dusch och njuter av vad jag gjort! :)